Artros

•  29 Kommentarer
• Twittra
• Dela via E-post

Fick en fråga från Gunnar innan jul (ja det var länge sen) som löd såhär:

Tjena!
Som frekvent gymbesökare, löpare och gammal korsbandsopererad skulle jag vilja ha artrosinfo.
Hus visar sig de första symptomen och hur bär man sig åt för att hitta balansen mellan skadlig träning/gynnsam träning?
/Gunnar

Jag lovade Gunnar att svara med ett blogginlägg då jag trodde att detta kunde vara intressanta för många. Knäledsartros är tämligen väldigt vanligt hos äldre. Den totala samhällsekonomiska kostnaden för artrossjukdomar överstiger 12 miljarder kronor årligen, och man räknar med sjukskrivningskostnader på drygt 460 miljoner bara för de med knäledsartros. Det finns hur mycket info som helst om artros och jag skulle kunna göra det här inlägget till en lång artikelserie. Jag har dock valt att inrikta mig på att i huvudsak svara på Gunnars frågor. Därmed kommer inlägget främst handla om gonartros (knäartros) –bakgrund, symtom, och gynnsam rehab. Informationen till inlägget har jag hämtat från FYSS, internmedicin, reumatikerförbundet och Svensk idrottsmedicin. Jag har valt att göra korta sammanfattningar och kommer inte referera löpande i texten. För er som är intresserade av att fördjupa er rekommenderar jag en enkel sökning på någon av ovanstående källor, det mesta finns gratis att ladda ner på nätet.

Bakgrund

Artros betyder sjuk led och kallas i dagligt tal för ledsvikt. Det är en kronisk sjukdom som orsakar nedbrytning av ledbrosk. De större bärande lederna så som knäled och höftled är ofta drabbade. Sjukdomen är vanlig, hur vanlig är svårt att uttala sig om då det finns många som har artrosförändringar som syns på röntgen men inte har ont, och tvärtom. Det inledande förloppet i sjukdomsutvecklingen vid artros är inte klarlagt och jag kommer därför inte gå in på olika teorier (men diskutera gärna här under!). Sjukdomen, som blir vanligare med stigande ålder, är tre gånger vanligare hos kvinnor än hos män. Riskfaktorer för att utveckla artros är hög ålder, ärftlighet, övervikt, tidigare skada (korsbandsskada innebär ökad risk), muskelsvaghet samt extrem belastning på lederna vid tex elitidrott. Normal idrottsutövning utgör däremot inte någon risk utan är tvärtom bra för lederna.

Symptom och diagnos

Diagnosen ställs på symptom och undersökning. Jag tenderar att gå på symptom, då röntgenfynden, som jag nämnt tidigare, säger mycket lite om hur svåra besvären är. Belastningsrelaterad smärta är det vanligaste debutsymptomet vid knäledsartros, och till en början ses igångsättningssmärta eller smärta efter en stunds sittande.

Smärtan förläggs oftast till insidan av knäet, då medial gonartros utgör närmre 90 %. Vilovärk och nattlig värk är inte alls lika vanligt förekommande som hos höftartroser, och saknas helt hos vissa. Vid en långt gången artros ser man felställningar då broskhöjden avtar, samt rörelseinskränkning och smärta.

Notera den minskade ledspringan på insidan av knäet

Ett kliniskt kriterium för artros är en minskad ledspringa, vilket endast kan ses på röntgen och då artros utvecklas långsamt (det kan ta 10-30 år innan man ser tydliga röntgenförändringar) ställs ofta diagnosen i ett långt framskridet skede. Detta kan vara en bidragande faktor till det dåliga sambandet mellan röntgen och smärta. Det behöver inte vara så att artrosen fortskrider konstant utan för ungefär hälften blir tillståndet stationärt, och därmed är det mindre än 10% av alla patienter med artrosdiagnos som blir aktuella för operation.

Rehabilitering:

Det finns i dagsläget ingen bot för artros, men flera sätt att lindra besvären och fördröja processen. Tidigare har man fokuserat på symptomlindring med hjälp av läkemedel och när detta inte fungerat har man remitterat till ortoped för vidare bedömning och ev operation. Numera består grundbehandlingen av träning, information och viktreduktion. Detta beror på att man sett att effekten av ovanstående är lika god som effekten av smärtstillande läkemedel men utan biverkningar, dessutom uppnås en rad andra positiva hälsoeffekter. Träning minskar smärta, förbättrar funktion och ökar livskvalitet vid artros.  Det finns inga studier som visat några negativa effekter av träning vid artros.Det verkar även finnas ett dos-responsförhållande vid träning. Detta innebär att ju större styrkeökning eller mer förbättrad kondition, desto större vinster.

Träning ska dock inte förväxlas med all typ av fysisk aktivitet, utan träningen innebär en genomtänkt succesivt stegrad belastning av leden med optimala belastningsförhållanden. Därmed kan det vara en idé att ta kontakt med en sjukgymnast för att få hjälp med detta. Det krävs ofta 6-8 veckor av träning för att en definitiv förbättring ska ske, och i början gör det ont att träna. Smärtan i sig är dock inget hinder för träning, så länge den inte överskrider gränsen för vad som är ”acceptabelt” för individen. När styrkan går upp, kommer smärtan gå ner, och man har sett att smärtminskningen kan kvarstå i upp till 12-18 månader efter träning (som dock självfallet kräver underhåll). Det är även viktigt att bibehålla rörligheten för att undvika exempelvis eventuell sträckdefekt, som kan påverka gångmönstret.

En stor riskfaktor för artros är tidigare skada och är man i riskzonen bör man överväga vilka fysiska aktiviteter som är lämpliga. Träningen bör självfallet individualiseras med hänsyn till individens förutsättningar. FYSS rekommenderar cykling och stavgång som konditionsformer att börja med för atrospatienter. För styrka rekommenderas dynamisk styrketräning med succesivt ökad belastning, gärna i closed chain.  Effekten mäts med väldokumenterade frågeförmulär som utvärderar smärta, stelhet osv samt tester av muskelstyrka och kondition. Man har sett att övervakad träning ger större smärtlindring och bättre följsamhet än hemprogram. För minoriteten som upplever att träning inte ger någon som helst effekt eller där artrosen är långt gången finns kirurgiska alternativ med goda reslutat.

/Joel

29 Kommentarer till “Artros”